Hon var den som alltid sprang fram och tillbaka, tycktes aldrig kunna finna
någon ro.
Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det
som hon dog. Inombords så vändes världen uppochner, då hon en dag
träffa en annan han var mer,
så att han la band på sig själv och kände sen
ofta att han inte var en tillräcklig människa.

Han var den som lätt blev deppig, men var tyst om saken,
stängde in sig i sitt
lilla hörn.
Han var den som sov på saken kanske lite allt för länge, levde kvar där
utan bön. Och inombords så vändes världen uppochner då han en dag
träffa en annan hon var mer för att leva ut i brand ur känslo ved.
Fick honom att känna och leva helt ifred med sig själv.
<tillsammans>

Hur länge tänkte du stanna här?
Du har ju inte nån plats för mig, vad jag ser
Ändå låste du in dig här
Och nyckeln syns inte till nått mer
>Här inne hos mig<

hm...how long will it go on?